Vi vill gärna dela med oss av de upplevelser och intryck som vi fick då vi var på Svalbard vid månadsskiftet april/maj 2012 och åkte skidloppet
SVALBARD SKI MARATON, 42 km/ HALVMARAN 21 KM för FSOK!
Tankarna om resan började redan sommaren 2011 då vi var på besök hos ett par goda vänner i Klimpfjäll. Vi träffades första gången i Kina 2005 då vi åkte det Kinesiska Vasloppet (också för FSOK) och upptäckte att vi hade många gemensamma intressen varav skidåkningen var ett av dem.
Nu såg vi vår chans till att få åka på ännu en spännande skidresa tillsammans.
Längdskidåkning i kombination med ett äventyr på en spännande plats är för oss den optimala upplevelsen! Sedan vi hade tagit reda på en hel del information om Svalbard och skidloppet där så bokade vi resan innan Jul 2011. Vi åkte med PWT-travel, vilket är samma resebolag som vi åkte till Kina med. En av ägarna är den f.d. orienteraren Jörgen Mårtensson. Vi hade tur som kom med på resan då det i det närmaste var fullbokat.
Skidträningen inför loppet blev väl inte det allra bästa då snön här hemma lyste med sin frånvaro. Någon vecka träning i Jämtlandsfjällen blev det i alla fall.
Under våren drabbades Kjell av stora besvär med ett knä varför han tvingades boka om loppet och istället åka Halvmaran på 21 km. Ca en vecka innan avfärd drabbades jag av en svår magbakterie som gjorde att jag inte fick behålla någon mat. Oron blev stor och vi visste inte om resan skulle kunna genomföras. Samma morgon som vi skulle bila upp till Gardemoen (flygplatsen utanför Oslo) började det att vända och vi kunde ge oss iväg.
Nu kunde äventyret börja!
Vi flög från Gardemoen med mellanlandning i Tromsö i norra Norge. Resan dit tog ca 1,5 timma vilket var lika långt som från Tromsö och upp till Svalbard! En resa som gick i princip rakt norrut. Väl framme på Svalbard möttes vi direkt av dessa otroliga höjder som kallas Spetsbergen och som ligger endast 80 mil från Nordpolen! Det kändes mycket overkligt att få befinna sig på den plats som är den nordligaste plats som är befolkad. Hela ön består av 3 000 invånare men över 3 000 isbjörnar. Det finns lika många snöskotrar som det finns invånare.
Samma eftermiddag som vi kom till Svalbard skulle vi hämta nummerlapparna, och på grund av magbesvären så fick även jag boka om loppet och istället åka halvmaran.
Vi hade sett banprofilen och därmed förstått att det skulle bli mycket backar, både upp och ner, men hade inte förväntat oss det som vi fick uppleva. Loppet blev minst sagt en upplevelse. På grund av isbjörnsfaran som finns på ön fanns det björnvakter längs hela spåret. Ändå hade helikoptrar åkt runt hela området innan start för att säkerställa att det var fritt från isbjörnar.
När väl starten hade gått och vi hade åkt ett tag upptäckte vi hur trögt det gick i spåret. Det kändes inte som någon hade någon vidare fart i benen. Vi hade svårt att förstå att vi aldrig kom fram till kontrollen som skulle finnas efter ca 1 mil. Efter ett tag var jag tvungen att stanna och äta någon som jag hade med mig då jag kände att orken började ta slut. Det var tur för efter ytterligare en stunds åkning kom skylten som sa att 5 km. var avverkade!! Kjell fortsatte att åka när jag stannade och jag kom aldrig ikapp. Efter ca 1,5 timmars skidåkning varav ca halva tiden i en ”störtloppsbacke” uppför kom jag så fram till den otroligt efterlängtade kontrollen. Då var ju Kjell redan där och hade hunnit få i sig både dryck och mat. Jag som var helt utpumpad vräkte i mig diverse dryck, bullar, frusna bananer, kakor m.m. som serverades uppe på toppen! Det var utan tvekan den längsta mil som någon av oss hade varit med om! Det blev dessutom iskallt uppe vid kontrollen på grund av att det började snöa och blåsa rejält. (Då var vi tacksamma för att vi hade med oss varsin ryggsäck med överdragskläder m.m., som var obligatoriskt, men som vi inte trodde att vi skulle behöva då solen sken och det var vindstilla vid starten.)
Jag som var mycket trött och kände mig helt slut funderade över hur jag skulle orka fortsätta loppet. Det var ju halva loppet kvar! Loppet gick samma väg tillbaka och det var väl just det som blev min räddning. Istället för att diagonalåka i drygt 1 mil så gällde utförsåkning i drygt 1 mil! De första kilometrarna i ren utförsåkning med mötande skidåkare (som fortfarande var på väg upp) och de resterande 6-7 kilometrarna i ren stakåkning. Den milen blev istället den snabbaste som någon av oss har presterat. Den tog ca 0,5 timma!
Vi var båda fantastiskt nöjda när vi väl var i mål och firade med de övriga deltagarna i loppet med en bankett på kvällen.
En stor upplevelse förutom skidloppet var att få köra och åka hundspann i fjällen. Vi och ytterligare två par fick köra var sitt eget hundspann med 6 hundar i vardera spann. Guiden som körde längst fram hade 12 hundar i sitt spann med ett äldre par som passagerare. Guiden var beväpnad vilket samtliga guider och personer som vistas ensamma i fjällen måste ha på grund av isbjörnsfaran.
En dag åkte vi dessutom snöskoter upp till glaciären!
Resan till Svalbard är oförglömlig och vi kan verkligen rekommendera både resmålet och resebolaget till alla äventyrslystna!
Med utmärkta skidhälsningar
Kjell och Kerstin Dalkvist