Vasaloppet 2012 kommer säkert vara en av de allra bästa som åkts och vi var där, 6 stycken från FSOK bara njöt av härlig blå himmel med en sol som sällan skådats och toppenfina skidspår.
När första helgen i mars börjar närma sig så börjar det alltid pirra lite i magen av förväntan eftersom det är då det gäller. All träning som började redan under sommaren med många rullskidturer på sol- varma vägar till Malmbäck över Fintorp eller Fredriksdal över Lunnestorp . Härliga löprundor på stigar och skogsvägar upp och ner i terrängen runt Forserum, och tänk vad många blåbär, hjortron, skogshallon och svamp- ställen jag hittat på dessa underbara rundor i lugn och behaglig takt. Sedan kommer hösten med tuffare väder men också träningen förändras och blir mer hårdare, nu med intervaller, backpass, träningstävlingar, stavgång i Strutsabacken och styrketräning men vad skönt att pusta ut i en varm bastu efteråt när kroppen är helt utpumpad. Vintern med den första åkbara snön som ligger där gnistrande och med två spår som leder in i skogen mellan granarna. Härliga tempopass och stakpass varvar varandra för att samla så mycket skidmil som möjligt. Seedningsloppen veckorna innan är sista toppningen, flourpulvret på tävlingsskidan, för att sedan lätta på träningen till första söndagen i mars då all uthållighet och styrka som tränats upp sedan den där första joggingturen efter midsommar nu ska komma till användning under några timmar i skidloppens lopp, Vasaloppet.
Forserums SOK har anordnat Vasaloppresa tillsammans med Nässjö och Bodafors skidklubbar under många år och konceptet är väl inkört, jag tänker här berätta för er som är nyfikna på och kanske redan bestämt er att följa med för första gången vad som man kan förvänta sig på resan som leder till målet i Mora.
Fredag morgon anländer bussen med skidåkare från Bodafors och Nässjö till Alf Olssons villa där vi plockar in all utrustning och oss själva, glada miner och hälsningar från veteranerna i bussen som hälsar oss välkomna, det var ju trots allt ett år sedan man sist träffade de trofasta skidåkarna sist. Färden går via Västergötland upp till Rasta i Filipstad där vi stannar för en fikapaus och här träffar man på andra busslaster med skidåkare och alltid samma klubbar år efter år, Eksjö, IKHP och Skillingaryd. När busschauffören fått sin viloperiod och vi en massa lösgodis fortsätter vi norrut och efter några timmar är det dags för pastaladdning på Domus i Filipstad. Här laddas även andra saker som ska komma till användning efter målgång i en omklädningshall då kroppen är urlakad. Genom sjumila skogar och förbi Vansbro med en inte så lockande älv där det simmas varje sommar men då är ju vattnet betydligt varmare än de 0,4 mätaren visade på.
Sen eftermiddag når vi så starten i Sälen där vi gör hämtar ut våra startkuvert samt inhandlar prylar som T-shirts, mössor och varma handskar för att inte tala om kolhydratgeler som ska hålla oss pigga under loppet. Huset som är vår basecamp tills loppet startar ligger på andra sidan älven i Torgås, ett rött hus inbäddat i snön, hunden skäller som alla andra år när man knackar på och öppnar dörren. Nu är det bara att packa upp sina saker och försöka göra det lite trivsamt vid sin sovplats vilken brukar vara densamma år efter år. Middagen på kvällen intas i matsalen på Lima skola och här träffar många skidåkare som hyrt in sig för en plats på golvet i gymnastikhallen, skönt med en egen säng och bara en snarkande gubbe i samma rum. Kvällen avslutas med diskussioner om valla, väder och spår, många parametrar är det som ska stämma för ett bra lopp.
Lördag morgon och frukost i skolan för att sedan bege oss upp till Mångsbodarna för att testa skidor och blåbärssoppa. Nu har man chans att känna om vallan man lagt på duger, i de små uppförbackarna upp till en korsande skogsväg testas fästvallan och här brukar också klubbens teambild tas. I nerförbacken från vägen mäter vi vem som har bästa glidet och det känns skönt om man inte ligger långt efter den som vann annars börjar tankarna fara i huvet men det gör de ändå. Tillbaka nere vid kontrollen bjuds det på blåbärssoppa och många åkare samlas för att diskutera med varandra om allt gällande det stundande loppet. Bussen tar oss sedan ner till Sälen där vi sedvanligt äter ”Dagen innan Semlan” som är en del av uppladdningen, får man ingen semla så kan man räkna med ett jobbigt lopp och det vill man ju inte ha. Tillbaka sedan till startområdet och tältet med alla saker man kan tänka sig inom längdskidåkning för att inhandla det sista, oftast kommer man ut med en ny valla för man har sagt att det är den som kommer gälla under morgondagen, man går på detta varje år för man vill ju inte ha bakhalt eller dåligt glid. Nu börjar en lång väntan och förberedelse till morgonen gryr dagen efter. Snacket om väder och valla tilltar och många är det som besöker vallaboden för att göra de sista justeringarna och man känner sig nästan aldrig riktigt nöjd men man måste ju sova med. Till tonerna av melodifestivalens ”sista chansen” tävling somnar man till slut med öronpropparna inklämda.
Ljuset tänds plötsligt i rummet vilket gör att man vill krypa ner under täcket men så kommer man på varför man väcks denna okristliga tidpunkt, 03:00 står det på klockan och nu ska toaletten besökas vilken man gjort några gånger under natten för att lätta på allt man dricker och laddar med. Kläderna som man lagt i ordning med det som ska vara innerst överst för att efter lager på lager sluta med att man sitter i en buss med varma överdragskläder, varför ska man frysa i onödan? Alla saker är ilastade i bussen för nu vinkar vi farväl till huset i Torgås för att kanske återse det nästa år. Gröt, mackor, ägg och kaffe trycker man ner alldeles för tidigt jämfört med en vanlig söndagsfrukost, säkert minst fyra timmar förtidigt. Det sista som måste göra innan avfärd till starten är toalettbesöket, vem vill stå i kö till en bajamaja en kall morgon vid starten, inte jag. Bussen stannar och dörrarna öppnas så att vi med raska kliv kan greppa våra skidor och ombytesväska och bege oss till den alltid så långa ringlande kön in till startfållan där vi efter en evighet kan placera ut våra skidor på önskad plats, alltid ungefär samma för man vet ju inte om de andra spåren är bättre eller sämre, det är dumt att chansa, eller hur?
Tillbaka till den varma bussen och en timme kvar till start, nu börjar man sluta sig för omvärlden för att de sista minuterna ladda och tänka efter om man fått med allt. Väskan med kläder och den där ölen som köptes in i Filipstad på lastbilen och vilken jag kommer återse efter att jag gått i mål. Den lilla midjeväskan med vallaburk, mobil, geler och en torr mössa som får följa med under loppet. Den sista bananen äts upp, pjäxorna och överdragskläderna åker på och sedan iväg till startfållan, det har varit en orolig lång väntan ända sedan bussen startade från Forserum men nu är den snart över. Tillsammans med tusentals färgglada skidåkare värmer vi upp med ledning av Friskis-tjejer och pumpande musik. Helikoptrar hovrar över oss med sina TV kameror och där på andra sidan kameralinsen sitter hundratusentals människor framför sina TV apparater uppkrupna i soffor med en varm kopp kaffe i handen och följer oss, en mäktig syn kommer jag själv ihåg att det var när jag själv satt och tittade på havet av människor. Tio minuter kvar nu och överdragen åker av för att läggas i en påse och slängas utanför fållan, den kommer också att återses tillsammans med väskan.
Man fryser lite men det är bara bra för man är förvissad om att värmen kommer snart. Skidorna spänns fast och stavremmarna fästs runt handleden, nu är man äntligen klar och man väntar bara på att startskottet ska gå. Så utan förvarning går starten men ingen rör sig ännu eftersom vi står en bit bak men till slut börjar folkhavet röra på sig och man kan ta de första stavtagen men rytmen är ojämn så här i början med ständiga stopp innan man kan staka iväg förbi Vasalopps huset där Plex alltid stod och tittade ner på oss. Det gäller att se långt fram och vara beredd på att någon ramlar då det gäller att byta spår snabbt och slippa själv hamna i en hög redan vid starten. Vid vägövergången är det stopp och folkhavet ska nu likt en tratt klämma ihop sig från femtio till åtta spår vilka ska leda oss uppför backen de dryga två kilometrarna till loppets högsta punkt. Det är mäktigt att vara en del av det ångande ringlande havet av människor som söker sig uppför backen och ut på myrarna mot målet i Mora. Efter backens krön följer ett lätt åkt parti utmed myrar och små skogsdungar, man passerar Smågan där man får passa på att dricka ett par muggar sportdryck och stakar vidare mot Mångsbodarna som ligger i en nerförsbacke. Blåbärssoppan är bästa bränslet för mig och ett par muggar senare står jag i backarna nerför mot köldhålet Tännäng, alltid kallast under loppet sedan bär det av uppför mot Risberg och värmen återkommer. Kilometrarna avverkas den ena efter den andra och stundtals känns kroppen sliten och man grubblar på vilken stolle man är som utsätter sig frivilligt för att under en hel dag åka skidor, men man vet innerst inne att det är värt all möda för att få uppleva den känslan när man stakar fram på upploppet fram emot det efterlängtade målet på ett torg i Mora. Glider sakta över mållinjen och bara njuter av min prestation att själv tagit sig de 90 kilometrarna från ett startgärde utanför Sälen och ända hit. Tiden det tagit spelar inte så stor roll utan mer att man själv gjort det och det känns riktigt, riktigt bra.
Dags för dusch och ombyte samt en massa snack om dagens lopp med likasinnade i skolans idrottshall, att sitta ner och glädjas med andra är härligt. Dags att bege sig till huset där vi ska tillbringa natten innan vi åter åker hem och här sammanstrålar jag med de andra medresenärerna och utbyter erfarenheter om det som varit. Vi Forserumare har som vana att på kvällen gå till en bra restaurang där vi beställer in det bästa huset har att erbjuda. Tillbaka till huset så är det ljuvligt att få lägga ner sin trötta kropp mot madrassen och gott få somna.
Dagen efter sitter jag i bussen hem och längtar redan till nästa år Vasalopps resa, det har blivet en passion som jag är glad över att jag har.
